Statarna slapp åtminstone taskiga klassanalyser på daytime-tv, skriver Liv Strömquist. Bild: Nordiska museet
Du måste kämpa hårdare
KRöNIKA I biografin om Zlatan berättar han om sin uppväxt. Hans mamma arbetade som städerska 14 timmar om dagen, men hade ändå så ont om pengar att hennes fem barn ofta fick gå hungriga. Det här låter som en uppväxtskildring av Jan Fridegård på 30-talet, men det är Sverige i nutid. Dessutom är det här en ganska vanlig uppväxt i Sverige idag. Enligt Rädda barnens undersökning lever 30, 4 procent av barnen Malmö i fattiga hem, och i Rosengård är siffran 66,5 procent.
Trots detta hör man väldigt sällan någon prata om de här erfarenheterna, eller kräva politisk förändring. Varför? Därför att media domineras av vit medelklass och deras upplevelser av verkligheten. Dessutom tycker en stor del av de röster som hörs inte att ekonomisk ojämlikhet är fel. Tvärtom trivs de med det – ja, de myser in sig i klassamhället.
För dem är klassamhället som en timrad alpstuga på en sluttning i Graubünden, där man sitter i en öronlappsfåtölj framför brasan och läppjar på ett glas rykande glühwein. Man kryper in med fötterna under sin pläd, och tänker: ah, så här skulle det alltid vara! Jag vill inte ändra på någonting.
Ett exempel på hur normalt det är att ha en helt okritisk inställning till klassamhället hörde jag i programmet Efter Tio, när Malou von Sivers presenterade ett inslag om Ibrahimovics bok. Hon sade: ”Vi ska börja med Zlatan (…) som har blivit en symbol, och en oerhört viktig sådan, inte minst för invandrarungdomar, som ser att: det går! Kanske inte kan man komma så här långt…men väldigt långt…om man kämpar.”
Det här är en typisk uppfattning om klassamhället: Det är inte ett resultat av politisk ideologi – utan av individers (brist på) prestationer. Man vill inte ändra på själva trappan – man vill möjligtvis motivera enskilda individer att klättra uppåt. Anledningen till att vissa är långt ner är att de inte kämpat tillräckligt hårt.
Just det här med att ”kämpa” blir extra sinnessjukt i sammanhanget – eftersom det är svårt att tänka sig en hårdare kamp än att till exempel ha fem barn och att städa 14 timmar om dagen. Detta stenhårda slit hjälpte dock inte Zlatans mamma in i adelskalendern.
Jag tänker att en sak som måste ha varit skönt för statarna på 30-talet är att de i alla fall slapp höra analyser som denna på daytime-tv. De behövde inte lyssna till spaningen att anledningen till deras usla levnadsförhållanden kanske var att de inte hade någon positiv förebild. Hade det bara funnits en super-statare att se upp till…så kanske klassamhället hade avskaffats – inte genom politiska reformer för ekonomisk rättvisa, utan genom en miljon enskilda klassresor. Barnfattigdomens lösning är att alla barnen blir fotbollsproffs. Lycka till!
Liv Strömquist är serieskapare, programledare och feministisk aktivist. Växte upp som vegetarian, granne med Ravlunda skjutfält på Österlen och bor nu i Malmö. Har medverkat i satirprogrammen Tankesmedjan och Pang Prego i P3. Aktuell med boken Ja till Liv!, ett ABC om moderater, nördar och tjejnazister.
Trots detta hör man väldigt sällan någon prata om de här erfarenheterna, eller kräva politisk förändring. Varför? Därför att media domineras av vit medelklass och deras upplevelser av verkligheten. Dessutom tycker en stor del av de röster som hörs inte att ekonomisk ojämlikhet är fel. Tvärtom trivs de med det – ja, de myser in sig i klassamhället.
För dem är klassamhället som en timrad alpstuga på en sluttning i Graubünden, där man sitter i en öronlappsfåtölj framför brasan och läppjar på ett glas rykande glühwein. Man kryper in med fötterna under sin pläd, och tänker: ah, så här skulle det alltid vara! Jag vill inte ändra på någonting.
Ett exempel på hur normalt det är att ha en helt okritisk inställning till klassamhället hörde jag i programmet Efter Tio, när Malou von Sivers presenterade ett inslag om Ibrahimovics bok. Hon sade: ”Vi ska börja med Zlatan (…) som har blivit en symbol, och en oerhört viktig sådan, inte minst för invandrarungdomar, som ser att: det går! Kanske inte kan man komma så här långt…men väldigt långt…om man kämpar.”
Det här är en typisk uppfattning om klassamhället: Det är inte ett resultat av politisk ideologi – utan av individers (brist på) prestationer. Man vill inte ändra på själva trappan – man vill möjligtvis motivera enskilda individer att klättra uppåt. Anledningen till att vissa är långt ner är att de inte kämpat tillräckligt hårt.
Just det här med att ”kämpa” blir extra sinnessjukt i sammanhanget – eftersom det är svårt att tänka sig en hårdare kamp än att till exempel ha fem barn och att städa 14 timmar om dagen. Detta stenhårda slit hjälpte dock inte Zlatans mamma in i adelskalendern.
Jag tänker att en sak som måste ha varit skönt för statarna på 30-talet är att de i alla fall slapp höra analyser som denna på daytime-tv. De behövde inte lyssna till spaningen att anledningen till deras usla levnadsförhållanden kanske var att de inte hade någon positiv förebild. Hade det bara funnits en super-statare att se upp till…så kanske klassamhället hade avskaffats – inte genom politiska reformer för ekonomisk rättvisa, utan genom en miljon enskilda klassresor. Barnfattigdomens lösning är att alla barnen blir fotbollsproffs. Lycka till!
Liv Strömquist är serieskapare, programledare och feministisk aktivist. Växte upp som vegetarian, granne med Ravlunda skjutfält på Österlen och bor nu i Malmö. Har medverkat i satirprogrammen Tankesmedjan och Pang Prego i P3. Aktuell med boken Ja till Liv!, ett ABC om moderater, nördar och tjejnazister.
